funkarlivet

Jaha, så var det dags för kursen med stort K. Kursen som alla körmogna ungdomars föräldrar/andra viktiga vuxna måste gå numera. Om man vill kunna övningsköra med sin tonåring måste man gå en kurs på några timmar för att få ett intyg på att man är godkänd som handledare. Det kostar 350 kronor per skalle. Så Ludvig och jag kostade 700 kronor den kvällen - men vi fick ju i alla fall fika (?). Om man nu har flera barn måste man gå kursen igen, även om nästa barn kanske bara är ett år yngre….det är ju inte precis så att man har glömt vad man lärt sig på ett år. Det måste vara en annan anledning till varför staten finner det av vikt att kursen skall intagas vid varje nytt barn, samt att varje persone som ska köra med barnet också ska ta kursen……det här kan ju bli hur dyrt som helst! Ska det bli en klassfråga, det här med körkort?

Nå, så var det med det. Halva kvällen gick, det var en ganske intressant information vi fick. Dessutom stod det oss alla klart att vi faktiskt var lite gammelmodiga vad gäller trafikregler. Det var en hel del som var ändrat sedan jag tog körkort. Det var ju BBAAAAAARRRRRRAAAA 29 år sedan. Vad kan ändras på en sådan tid? Jag upptäckte att jag kör fel i rondeller, i alla fall gör fel…borde blinka oftare. När jag startar bilen gör jag fel. Jag känner att ingen växel är i, kollar att handbromsen är i, startar bil, ner med kopplingen och i med växeln, ner med handbromsen….FEL! Kopplingen, i med växel och ur med handbromsen – och starta bilen! Men hur ska jag kunna lära om mig…..för att kunna göra rätt med Ludvig…det återstår att se.

Vi fick en fin bok som pedagogiskt talar om hur man i rätt ordning lär sin ungdom att köra bil….min mamma och pappa gick på sunt bondförnuft…fast att de inte var några bönder….akademiker och frisör. 

Som sagt, när halva kvällen gått var det fika och alla skulle genomgå en syntest. Helt ok. När hälsoprotokollet var ifyllt för inlämning uppstod problemet. Ludvig kan inte söka körkortstillstånd utan intyg från två olika läkare – en som sysslar med epilepsi och en som sysslar med neuropsykiska funktionshinder (nedsättningar). Jaha…..så är det ju. Jag misstänkte att det skulle bli svårt. Ludvig sjönk ihop som en “ursmält” snögubbe i april. “Fan för epilepsi och Asperger! Det är ingen idé att jag lever. Inget kan jag göra utan att stoppas av dom!”

Mitt hjärta blödde och blöder än. Vad ska man göra? Lilla gubben, kunde jag ta det ifrån dig och på mig själv skulle jag det. Till honom sa jag: “Lugn Ludvig, vi ordnar det! Det ska gå. Vi behöver få till några möten med läkare och så….”.

Så nu har jag tagit kontakt med Länsstyrelsen. Där har jag fått veta att jag ska skicka in alla papper. Och så småningom kommer en önskan om kompletteringar, under tiden ringer jag läkare för tid och intyg. Nog ska det gå för Ludivg att få sitt “lämp”. Han är ju besvärsfri, inga anfall, äter sin medicin som han ska. Aspergern vet jag inte….det kan gå hur som helst, det handlar om att få en läkares utlåtande som vet hur han fungerar nu för tiden.

Pust och stön!

Livet tar ut det ibland. Ibland kan det kännas som att livet inte funkar.

Nog är det märkligt. Så här års inträder en alldeles speciell känsla inom oss. En ambivalent och svårtydd känsla – en blandning mellan obehag och förväntan. Nu är det dags att börja arbeta/gå i skolan. Man vill vara mer ledig men samtidigt komma in i rutiner igen. Man längtar efter alla man träffat under sommaren – besökare och dem man själv besökt. Samtidigt är man glad över att få tillbaka sin egen säng och det lugn som infinner sig när hemmet “befolkas” av “bara” sina egna “innevånare”. Man närmar sig fållan och likt en stor magnet dras man mot instängdhet. Lite lamt stretar man emot, för man vill ju egentligen inte vara tvingad att bli väckt av en väckarklocka alldeles för tidigt. Och man vill inte bli styrd av en klocka när man är hungrig och behöver rast. Samtidigt finns längtan där efter att få sätta igång….att få ta itu med det man hade planerat innan man gick på ledigt.

Det är väl därför känslan är så märklig. Man vill men man vill inte.

Imorgon är det i alla fall dags för mig!

Då är bästa tipset på läsning denna bok:

“Lycka”
Will Fergusson